En tennisspelares upptäckt av padel

Jag är tennisspelare. Den klassiska, passionerade, galna tennisspelaren. Jag spelar, pratar om och tittar på tennis, väldigt ofta – för ofta – sedan jag var liten. Jag är ett stort sportfan i allmänhet, alla sporter, men tennis lämnar inte mycket utrymme åt att bli överskuggad.

Och ändå, ändå! För 8 år sedan upptäckte jag padel, och det var… kärlek vid första ögonkastet!

Nej, faktiskt inte, det är helt fel. Sanningen är snarare tvärtom. Jag hatade mer eller mindre den här sporten direkt. Alltför lik tennis till utseendet, men i slutändan så annorlunda att jag inte kunde hitta rätt. Det var omöjligt att spela efter glasväggarna, jag missade ¾ av mina smashar, jag visste inte hur jag skulle dosera lobbarna… Noll nöje.

Men det finns något med padel som fick mig att vilja gräva djupare, att kämpa för att gå emot mina reflexer som tennisspelare. Jag anade spelets enorma potential, gemenskapen i att spela fyra, de osannolika poängen som man inte hittar någon annanstans. Och så kunde jag inte låta mig besegras av det där förbaskade racketet med hål, det ligger inte i familjens gener att ge upp inför svårigheter.

 

Det tog lite tid, jag hade inte så många tillfällen att spela, men jag försökte hålla en viss regelbundenhet och började få mina första riktigt bra känslor. Här och där kom de första symptomen på akut padelit. Stoltheten efter ett försvar efter glaset, tillfredsställelsen av en bandeja som landar precis som den ska, glädjen i en volée tätt intill gallret. Små enkla glädjeämnen, säger jag. Kort sagt, padelberoendet hade verkligen börjat.

Jag började också förfina de här känslorna. Precis som i tennis valde jag mina vapen utifrån min speltyp, jag testade racketar och förstod vad jag föredrog när det gäller utrustning för att kunna ha så roligt som möjligt. Och vinna förstås. För även om man säger att padel framför allt är kul, är det ännu roligare att få ut det bästa av sig själv för att besegra sina motståndare.

T-shirt för högerspelare

Tro det eller ej, jag har spelat på många banor, i ganska många länder, under mycket olika förhållanden. Inomhus, utomhus, mattor i alla möjliga färger, långsamma, snabba, utan sand, med sand, panoramabanor, klassiska. Det har hjälpt mig att lära känna padelspelaren som slumrar inom mig bättre, trots de 26 år av tennisutövning som jag ibland släpar på som en börda.

Min partner Michael är också mycket engagerad i padelvärlden (skapare av Twenty By Ten, ett väldigt trevligt padelklädmärke, helt objektivt), så jag spelar främst mixed dubbel, vilket per definition har gjort mig till en högerspelare.

Jag tror att jag också skulle kunna trivas till vänster och försöka slå några par 3, men jag antar att den lilla rackare jag är trivs bäst till höger. Under lång tid spelade jag med racketen Bullpadel Vertex Woman, jag gillade kontrollen den gav mig och komforten i slagen.

Men nyligen föll jag för den nya Head Graphene 360+ Alpha Pro. Den är mer explosiv och ger mig lite extra kraft, vilket inte är någon lyx ens för oss högerspelare.

 

En annan viktig sak för mig är skorna. Oavsett sport förväntar jag mig alltid samma egenskaper av en sko: smidighet och lätthet. Egenskaper som jag hittade i Babolat Jet Ritma (Babolat Jet Premura för herrar), med ett särskilt omnämnande till min tennisutrustningsleverantör som antog utmaningen att tillverka bra padelutrustning och som, tycker jag, lyckades.

 

Men mellan oss är min personliga favorit framför allt padelmatcherna som jag regelbundet spelar på det fantastiska Esprit Padel-komplexet i Saint Priest, tillsammans med dess grundare, och tillika min bror, Sébastien. När man talar om perfekta förhållanden tror jag att man är nära det bästa som finns. Och där är jag till och med beredd att förlora och ha roligt. Det säger en del.

 

Alizé Cornet, professionell tennisspelare